Att segla en båt

Och så var det det här med bloggande då. Nu när jag inte är fast mitt ute på stilla havet (nu är jag i Nadi, Fiji. Här händer det ungefär lika mycket som vid 179 Ö, 23 S) har jag inte så jättemycket att skylla på, så här sitter jag och skriver för att dere inte ska klaga. Ibland är jag bra snäll va?
Just det, tillbaka till inlägget då. Tja, vi (vilka vi? Jag ffs..) kan ju börja med båtturen, en solig majdag kastade vi loss från Nelson, NZ, för att segla till Savusavu, Fiji. Imo låter Savusavu bättre än Nelson, speciellt efter nästan 2 månader i Nelson. (Det är sådana sidospår som gör inläggen så långa och djefliga att skriva. Sidospår igen.) Det hela började jättebra, dag ett hade vi god fart och delfiner simmande runt båten, dag 2 var det späckhuggarnas tur, det kunde bara bli sämre..
Det blev det också.
Dag 3 spelade vi in filmen Alvei: Sagan om sjösjukan, tätt följt av Alvei: Sagan om vindarna som blåste åt fel håll och Alvei: Sagam om regnet som aldrig upphörde; dag 4 kom stormen och istället för att åka mot nordost åkte vi sydväst, och det kan ju t.om. syrran (som jag vet inte läser den här smörjan, hon har nog fullt upp med någon ny popsångare. Sidospår igen.) kan ju räkna ut att om man vill åka mot nordost är det inte optimalt att åka sydväst. I den stilen höll vi på och det tog oss 13 dar att komma runt NZs norra udde. Kul jul.
För att fucka upp inläggets struktur (min svenskalärare skulle hata mig) ska jag berätta lite om besättningen. Jag har redan berättat om Daniel, den smaskande amerikanen (lugn, han kommer tillbaka) och Jay, belgaren som ser ut lite som JEsus och lite som en viking, men det fanns ju såklart fler. I salongen bodde förutom jag och DAniel en Kiwi, Locky. Vi var i samma vakt och han visade sig vara en morsom typ; att har hade värdens kiwiengelska gjorde inte det hela sämre. Som ett exempel, under en storm kunde han säga "Naw, no worries ay. Jeppjepp, she'll be alright ay. Yeah yeah, no worries mate ay". Så pratar man i Kiwiland. Nästa sak med Locky var att han avskydde bönor och linser i alla dess former; det ska tilläggas att vi åt bönjävlarna 6 dar i veckan.
Nästa personlighet i salongen var tysken Ulf. Han förtjänar ett eget inlägg, så speciell var han. Nu snackar vi om en kille som vid 42 års ålder "inte vet om det känns rätt att åka med på båten". Nästa grej var att killen för sitt liv inte kunde äta lök. En dag frågade jag varför och han svarade att han inte blev glad av att äta lök. Jag känner igen mig i det hela, själv blir jag jättedeprimerad och går i sjävlmordstankar när jag äter de där fröna ovanpå hamburgebröden ni vet. (sidspår: När man är på en båt går det inte att ha så mycket färska grönsaker; lök var nästan det enda vi hade). Just det, killen var en sorts semi-vegetarian som åt kött/fisk lite när han kände för det. Klagomuren javisst, men hold it, det kommer mer. Nu blev det ju så att killen blev sjösjuk och kunde ju tyvärr inte göra sina nattpass utan var tvungen att stanna i sängen hela natten. På
dagarna var han bättre (surprise?). Det dröjde inte länge förrän han började fråga Evan, kaptenen, om han kunde ringa efter en helikopter. Evan sa att sjösjuka inte var ett livshotande tillstånd, vilket ledde till att Ulf blev sur och övergick från att endast vara nattligt sjösjuk till att vara sjösjuk 24/7. Shit, jag kan skriva en hel roman (inte bok. Roman. Risken finns att tidigare nämnda svenskalärare läser. Sidspår igen.) JAja, vad kan man förvänta sig av en tysk som släpar med sig en symaskin (!) på båten.
Besättningen ja, i salongen bodde även Kim nr 1. Kin var från fransktalande Kanada och kallades såklart Kanuk (efter att tullen trodde hon var från Ryssland blev hon kallad Kanukski). Kanuk var sjuksköterska och hade fullt upp med att proppa i Ulf sjösjukepiller som inte hjälpte. Det roliga var att så fort någon inte kände sig helt frisk, och nu snackar jag allvarliga sjukdommar som huvudvärk, myggbett, sendrag och liknande dödliga sjukdommar, gick man till Kanuk och på fullaste allvar frågade hur många Paracetamol man skulle ta. När jag frågade om hon kunde hjälpa mig när jag hade brutit höger hårstrå hotade hon mig med böngryta till middag.
Längst fram på båden bodde de mer eller mindre normala (och inte lika morsomma) så jag skippar att berätta om dem. Däremot ska jag berätta om Daniel, resans snackis. Det hela började efter ungefär 2 veckor när jag ser hur Daniel leker med ett blixtlås; jag reagerade inte så mycket mer än att jag tyckte det hela var lite underligt.. Några dar senare hade han massor med underliga saker för sig, som att byta kläder 6-7 ggr per dag och vara allänt förvirrad och vi började fundera på vad fan han höll på med. Tillslut var helt psyco och kunde komma springande mitt i natten och fråga mig hur man som diplomat får folk att lita på en.. Tillslut kom det fram att killen var manodepressiv och hade börjat missköta sina tabletter.
Ajdå.
Jag kan ju säga såhär att det finns bättre ställen att råka ut för ett psyco än när på en båt och land är 19 dar bort. Iaf, Kanuk engagerade sig i Daniels olika psykoser; en gång ramlade han ihop på golvet och började sparka omkring sig, helt okontrollerbart. När vi efter 5 långa minuter fick kontakt med honom var det första han sa "I hate the zombie apocalypse". När han inte trodde att han var en zombie trodde han att han var Irländare/drake/Lord Voldemort/från rymden/självmordsbombare.
Killen hade allt möjligt fuffens för sig, från att offra saker till gudarna till att nästan hoppa över bord. However, det som fick oss att övergå till att se till så han inte hoppade i sjön till 24-timmarsvakt var när han en natt började rota i knivlådan, drog fram en kniv och sa till en tjej att han hade hittat kvnien som han ville bli dödad med. Nu var det fan inte roligt längre kan jag tala om.
Jaja, nog om Daniel; vi hade ju en del bra ögonblick åxå, som när båten blev träffad av en 7 metersvåg, något som skapade kaos i köket när all mat hamnade på golvet och Anton, en av svenskarna, bokstavigt talat flög genom hela köket, slog huvudet i taket och hamnade i diskbaljan. En annan höjdare var när vi hade valar som simmade 1 meter från båten eller den gången vi hade en famijl delfiner på besök. Slutsats: Det finns nog inga sötare djur än babydelfiner.
Hur som, 38 dar senare kom vi fram till Savusavu, platsen där världens godaste öl finns. Hur jag tog mig från Savusavu till Nadi får ni veta i nästa inlägg; risken finns att det är ganska underhållande. Estimated Time of Update: Om några timmar. Med reservation för ändringar.