Jobbsnack och annat snack

Sitter här och avnjuter mina sista dagar i Sydney, på tisdag bär det av till Newcastle, 3 timmar norrut. Ska bli kul att se något nytt! Anledningarna till att jag drar från Sydney är många, dels vill jag ju se nya ställen samtidigt som jag börjar bli lite trött på Sydney by now, men den främsta anledningen är jobbet. Mitt jobb är jävligt speciellt, något man inser efter ett tag. Vi kan ju börja med lönen, i teorin får man 40 dollar/försäljning (280 svenska), om man då gör i snitt 2-3 om dagen så lever man ju bra. Det är hur det fungerar teoretiskt, i praktiken funkar det såhär att man får 40 $/sale så länge man gör 15 sales i veckan, annars får man 35. Det ska tilläggas att det här inte är något man får veta vid anställningen. Learn the hard way är det som gäller. Säg då att du lyckas göra 16 sales på en vecka, men så bestämmer sig 5 av de du har sålt kontrakt till att de vill dra sig ur (inte helt ovanligt), då är du tillbaka på 11 sales den veckan och 35 dollar. Men 35 dollar är väl inte så illa? Näe, det är det inte. Nästa sak man inte heller får veta är att en tredjedel av lönen betalas inte ut utan läggs i en så kallad "bond", eller säkerhet. Bonden får man tillbaka 4 månader efter att man har slutat.
Kanske..
Eftersom jag antagligen inte är i Australien om 4 månader så tror jag det kan bli jävligt svårt att få tillbaka några slantar.
Nästa sak man inte får veta av arbetsgivaren: Så länge man inte har ett ABN-nummer får man inte betalt. Återigen, learn the hard way.
Så, in conclusion, säg att du har lyckats göra 16 sales på en vecka, då har du 640 dollar, fint. Sen bestämmer sig 4 för att hoppa av, då har du 12*35=420 dollar kvar. Sen försvinner en tredjedel i bonden, 0.667*420=280 dollar. Dra sedan bort transporter inom jobbet som vi får betala själva så blir det inte mycket kvar efter en vecka.
Så jag ställde mig frågan om det är värt att stanna i Sydney för 280 dollar, och kom fram till att det var inte därför jag kom till Australien. Jag slog upp en karta och hittade Newcastle 3 timmar upp längs kusten, läste på om stället och tänkte att tja, varför inte? När jag dessutom mailade ett Hostel och de svarade att jag kan få bo gratis mot att jag arbetar några timmar om dagen var det inget jättesvårt beslut att ta.

Hur gör jag med mitt Sydneyjobb då? Jo, det funkar så att man får inte betalt för den sista veckan man jobbar, utan de pengarna går direkt till säkerheten, (det får man veta genom de arbetskamraterna som slutat och inte fått betalt) något som jag löste genom att ljuga ihop en story om att jag har en kompis i Melbourne som kommer till stan nästa vecka och därför tar jag ledigt. Egentligen är jag i Newcastle. Tekniskt sett så jobbar jag ju nästa vecka, bara det att jag inte säljer något och således inte får någon lön. Eftersom vi får betalt på torsdagar tar jag ett tåg till Sydney på fredag, (jag har då fått betalt för den här veckan), går in på kontoret och säger upp mig. Alla pengar som jag tjänar nästa vecka, dvs. ingenting eftersom jag är ledig, hamnar i säkerheten.

Egentligen är det förjävligt att göra som jag (och alla andra som åxå slutar nu) gör, men man måste se på omständigheterna. Hade det varit hemma så hade jag aldrig gjort såhär, men om chefen inte är helt ärlig tänker jag inte vara det heller. Payback is a bitch, antingen blåser han mig eller så blåser jag han. Någon mellanväg finns inte.

Så varför tog jag jobbet från första början? Enkelt, jag visste inte helt enkelt.

Blä, det blev en massa jobbsnack, inte riktigt planen, menmen. Idag var jag iväg till Bondi för sista gången och självklart brände jag mig. Min första (och inte så jättegenomtänkta) tanke var att det gjorde inget, jag ska ju inte bära jobbväskan (skaver mot axlarna) något mer iaf. Min andra (och lite mer genomtänkta) tanke var att jag faktiskt ska bära ryggsäcken. Ajdå.

Nä, nu ska jag tvätta och packa, hade!

I en annan del av Sydney

När man kommer till ett nytt ställe, som Sydney i mitt fall, känns det som om man ska passa på att se så mycket som möjligt och se olika statsdelar. Den enda stadsdelen som jag hade missat var Darlinghurst, ett ställe kännt för att vara lite,, hur säger man,, annorlunda mot resten av Sydney, så när min roomie frågade om jag skulle med ut till Darlinghurst sa jag ju såklart ja, jag ville ju se hur annorlunda det egentligen var, och nu vet jag. Det var.. speciellt.. Det började redan på väg dit, ju närmare Darlinghurst vi kom desto konstigare blev folket på gatorna, transvestiterna dök upp ungefär 2 blocks från Hyde Park, och jag började ana vilken typ av stadsdel vi var på väg till. Ungefär 3 kvarter senare insåg jag att jag hade rätt, Darlinghurst är Sydneys bögkvarter. Först och främst, jag har inget emot bögar, folk för böga sig så mycket de vill bara jag slipper lixom. Eventuella homseläsare, no offense, I'm just having some fun. Det får ni bjuda på. Här visade det sig att ALLA fördomar man kan tänka sig ha om bögar stämmer, det fanns homsar av alla typer och i alla utföranden. Utklädda till grottmänniskor, Drakula, clownbögar, smygbögar, bögar klädda i läderkläder med piskor under armen och i princip klädlösa bögar. Som en bögbuffé helt enkelt, bara att välja och vraka. Tanken slog mig både en och två gånger, vad faan gör jag här egentligen? Aja, jag ser det som en antropologisk fältstudie tänkte jag där jag gick runt med roomiesarna mellan olika gaybarer och försökte se så straight ut som möjligt. Märklig upplevelse, men nu vet jag hur det ser ut i Darlinghurst, dock tror jag inte att jag kommer gå dit något mer.

Nä, det får räcka, Hade!

Kultur för hela slanten

Idag hade jag tänkt att gå på Zoo, men enligt vädret skulle det regna så jag gick på NSW Art Gallery och kollade på konst, helt okej även om jag blev spyfärdig på all Art Deco/Art Nouveau. Ute sken solen från en klarblå himmel. Suck! Till slut blev jag så less på allt att jag spräckte budgeten (igen..) och betalade 20 dollar för att titta på utställningen med kinesiska terrakottakrigare (japp, de där krigarna som är jätteberömda) som var influgen från Kina, det var verkligen jätteroligt att se gubbjävlarna.. Här snackar vi detaljer, de hade tom. ögonbryn och rynkor i ansiktet. JAg antar att någon hade för lite att göra i Kina för länge sedan.
En bra sak med Sydney är 555:an, aka. Free Shuffle Bus, alltså en gratisbus som man kan åka med. När jag hade varit hos krigarna skulle jag då åka denna gudagåva hemåt, och när vi stannade på Central Station tänkte jag att jag kan ju lika gärna kliva av på nästa stop, det blir ju faktiskt närmare. Trodde jag. Det visade sig att bussen inte stannade på George Street som jag ville utan åkte vidare. Nästa stopp var Hay Street, och då var det nästan lika långt att gå som om jag hade gått från början. Aja tänkte jag, jag går in på Paddy's Market då en sväng, det ligger ju ändå här i närheten, men jag ska ju inte handla något.. Jag hade väskan full med frukt innan jag kom ut därifrån. Gott!

I förra inlägget slog jag an på musiksträngen och jag tänkte fortsätta med det. Jag har upptäckt att man lyssnar mycket på musik när man reser, speciellt på bussar och flyg, så här kommer lite resmusik. Först ut: Min theme song, Going On-Gnarls Barkley

Mer då? Jo, Smile-K'naan har antagligen världens bästa text:

Ska jag bjuda på en till? Jao, okej då, det får nog bli en riktig aussielåt, Land Down Under-Men at Work

Nu räcker det, nattinatti!

Så ska det låta?

Nu ska ni få se på något kul (eller nja, kanske inte..) I det här inlägget ska jag referera till så många olika låtar jag kan, kanske ändrar lite språk här och där, få se hur många jag får till. Ev. läsares uppgift blir att hitta så många som möjligt, vinnaren får ett vykort! Skicka svaret på FB!
Så, vi kan ju börja med nyår. Jag, Joel, Emma och Sine gick mot botanic garden vid halv 10-tiden på morgonen för att vara där i lagom tid före tolvslaget och säkert få en bra plats. Trodde vi. När vi kom fram till parken strax efter 10 var det kö för att komma in. Antagligen var det fler som hade tänkt sig att stå i kö för att se showen den natten, för det var det sjukaste i köväg jag någonsin sett, och då var vi ändå ganska tidiga. Där stod vi i nära 4 timmar, tittade på flygplanen som flög fram däruppe och önskade att kön kunde bli kortare. Väl framme vid ingången frågade jag hur många som hade kommit igenom och det visade sig vara ungefär 6000, inte ens halvfullt (maxgränsen låg på 20.000, något som nåddes på eftermiddagen). Inne i parken wiftades det med flaggor och det var feststämning, man fick ju inte ha med sig öl in på området men det hade vi löst genom att ha smuggelgods i plastpåsar som vi la under pastasalladen. Kalassmidigt!
Så, vi hittade en plats bredvid några indier där vi slog oss ner och väntade, nu var det ju bara 12 timmar kvar till fyrverkerierna lixom! Så när fyrverkerierna väl startade (jag fick kliva på några kineser för att komma fram till en plats där man kunde se fyrverkerierna, men det gör nog inget, jamenar, det finns ju fler kineser att ta av lixom). Fyrverkerierna ja, man trodde nästan inte sina ögon när 10000 eldflygare lös upp natthimlen, helt sjukt fint även om jag tror man ser det bättre på tv, det var lite svårt att veta vart man skulle titta. Ilandsproblem antar jag.

På hemmaplan (läs: skrubben som jag hallar mitt hem) händer det inte mycket, kinesen bakom vikväggen har fått en kompis om han antagligen har vikt ihop för att få in där bakom fakeväggen, antar att de är vana att bo trångt eller så är han såndär homse, så nu är vi 9 små fåglar bakom dörrtröskeln. Hur märker jag av detta? Man kan säga såhär, om den nya kinesen kunde sluta spela powerbalader på kinesiska skulle jag inte märka av honom alls, men så är inte fallet. Aja, man ska ju inte vara ledsen utan vara glad, så jag kör på det.
I övrigt rullar det på, jobbar hårt på att sammanställa en lista över Sydneys bästa stränder. Just nu köra jag på en strand i veckan, resten av dagarna är det jobb som som står på programmet. Det är ett ganska intressant jobb jag har, bakom varje dörr finns det en ny anledning, mina favoriter so far är nog "Jag har ingen legimitation", "Australian Power? I don't want power, I've got enough with my electricity" och nummer ett: "Nej! Inte ditt folk igen, jag vill inte köpa solceller!" Jag som inte ens säljer solceller.. Vart är kärleken till dörrknackarna?

Jaja, det är dax för mig att checka in i sängen, hade!