Äventyr i stort och smått

I väntan på bättre tider (och vindar) bestämde vi (jag, Daniel, Johan, Anton och Megan) att vi skulle hitta på något äventyrligt. VAd gör man som är äventyrligt undrar ev. läsare? Jo, man liftar till Takaka, en by 2 timmar från Nelson. För att göra det lite mera spännande delade vi upp oss i 2 lag; Jag och Dan i superlaget och Johan, Anton och Megan i.. ja, vad ska man kalla det, det andra laget. Först till Takaka wins och bjuder på öl, lite Amazing Race över det hela. JAg och Dan började 3 timmar före de andra för de skulle köpa ett tält först (ni fattar vad seriöst det här var) och med humöret på topp gick vi ut till stora vägen och började vifta med tummen (som de alltid gör i filmer..) och väntade. Hur svårt kan det vara lixom? Efter 2 timmars viftande och väntande bestämde vi oss för att ta matpaus på KFC och lägga om taktiken. Vi tänkte att om vi började gå mot Richmond, nästa by 15 km längre bort, så kanske det skulle gå lättare, så vi gick längs vägen med tummen uppe och hoppades. 4 timmar senare hade vi fortfarande inte blivit upplockade och vi hade nu gått hela vägen till Richmond. McDonald's och nytt taktiksnack. Dan tyckte att om vi gick lite till på väg mot Takaka så skulle nog turen vända. Själv tyckte jag att 4 timmars tumviftande räckte för mig,dessutom började det bli mörkt och jävligt. Vi kollade upp hostels i Richmond men det fanns inga (!) så det var antingen att fortsätta med liftandet eller ta bussen hem till Nelson igen. Dan var på jakt efter äventyr så han fick låna min telefon (94 cent i saldo) och gick vidare mot nya äventyr medan jag letade rätt på närmsta busskur och tog sista bussen hem till Nelson. 4 dollar och 15 minuter senare var jag hemma.
Så varför funkade inte liftningen? Jag har en teori; jag tror att ganska många drar sig för att plocka upp 2 killar  på nästan 2 meter, speciellt när en har en stor westernhatt, en sprängfylld ryggsäck och med en enorm sovsäck hängandes i ett rep under. De andra 50 % av superlaget gjorde knappast saken bättre. Jagmenar, jag skulle inte plocka upp en liftare som ser ut som om han ska spränga sig själv (och allt i sin omgivning). Vad har araben i ryggsäcken lixom?

Hur gick det för det andra laget då? Trots att de startade 3 timmar efter oss ringde de oss när vi satt på McDonald's och frågade var vi var. De var i Takaka....

Vem kan segla förutan vind?

JAja, då sitter man här igen då. JAg syfter inte på bloggen utan på Zumo's, ett internettcafe i Nelson. Första gången jag kom hit frågade tjejen i kassan om jag ville ha ett medlemskort och få var 6:e kaffe gratis. Näe sa jag, jag åker från Nelson imorrn. Det var nu tre veckor sedan och by now känner de igen mig och har kaffet klart redan innan jag hunnit komma inanför dörren.

Anledningen till att vi inte har kommit härifrån stavas vind, or lack of the same. Antingen så blåser det inte alls eller så blåser det från fel håll. IMorse sa kapten Evan att han var satans less på att sitta och uggla i Nelson (mellan raderna iaf..) och att han nu överväger att gå för motor tills vindarna vänder. DEt kommer inte gå fort och motorn är fan inte tyst, men bara vi kommer härifrån så skiter jag i det.

Så, i väntan på bättre tider tänkte jag berätta om en vanlig morgon på the schooner Alvei. Vid halv 8 ropar Evan "It's seven thirty! Breakfast is on!" och jag hoppar (läs: kryper) ut ur min säng in vidare in i köket (the Galley). Som vanligt sitter Jay, en belgare som ser ut litegranna som Jesus, i ett hörn och dricker kaffe. Ungefär när jag har börjat rosta mina 2 brödskivor kommer Kanook in i the galley. Så sitter vi tre där och dricker kaffe och väntar på resten av besättningen som droppar in med jämna mellanrum fram till 8.10 när Daniel, en småfet amerikansk nörd entrar scenen. Daniel har ett speciellt sätt att äta frukost på; mjölk och kornflakes med ungefär 300 gram socker i röd plastskål (alltid samma skål). Det jävliga är ätt människan äter med tesked, dessutom sörplar han något otroligt, det låter som en blandning mellan Emil i Lönneberga och när man matar grisarna härhemma. Om han åt minstånde kunde äta med matsked så det blev mindre antal sörplingar, men nejdå. Frammåt 8.20, när Daniel har sörplat klart, går Evan igenom dagens uppgifter, vem som ska måla vad, vem som ska tjära in repstegarna, vem som ska montera vad osv. Den senaste veckan har morgonmötet gått ganska fort, Evan säger "No, I still don't know when we are leaving, we'll leave as soon as we can". Blä.

En annan sak som vi på Alvei har börjat med (eller slutat med, hur man nu ser det) är rakning. Den maskulina delen av besättningen ska inte raka sig förrän vi kommer till Fiji. Detta får olika (mer eller mindre humoristiska) resultat; Jay ser ut lite som Jesus, Daniel har bockskägg och jag själv ser ut som Bin Ladens kusin, ganska kul när folk frågar varifrån jag är (före skägget var det aldrig någon som frågade, haha) och jag svarar Sweden. Blandade reaktioner kan jag säga. Det bör tilläggas att jag kallas Saif av besättningen och varje morgon är det "Salam Aleykum" som gäller, inte good morning. Det här med Saif och Salam Aleykum gav  mig en ide, tänk om jag skulle låtsas att jag var arab nästa gång någon frågade varifrån jag var? Det dröjde inte länge förrän jag fick tillfälle att prova, en kväll när hela besättningen var på väg hem från krogen kommer det fram en tjej och vill ge oss VIP-kort till stans strippklubb:

Strippklubbstjej: "Where are you guys going? Here take this!"

*ger mig VIP-kortet*

Jag: "Oh, thanks a lot, but you see, I can't go to such a place. You see, my religion is very strict about that"

"Oh! So you are Mormon?"

"No, you see, I'm actually a Muslim"

Nu tog hon ett steg tillbaka medan resten av the crew gjorde sitt bästa för att hålla sig för skratt

"So, as a Muslim, where are you from?"

"Well, you see, I'm from Lebanon but usually I, how do you say, operate in the States. I'm just here to get my flight certificate, you see, they are very strict about Muslims taking flying lessons in the States but here in NZ it is way easier"

Nu såg hon ganska orolig ut kan jag tillägga..

"Aha, okey, I.. eh.. wish you the best of luck with your flying then"

"Thanks, I might need it!"

Nädu Line, det får räcka..