Fiji time?

Bula Bula!
Som utlovat kommer här ett litet inlägg om Fiji, som utlovat är det inte det minsta sent. Ni förstår, jag är helt inne i ett begrepp som kallas Fiji time, nice om man inte har något bättre för sig, värdelöst om man ska uträtta något. Iaf så skulle jag ju lämna Savusavu för att åka till Suva, huvudstaden. Det dröjde inte länge innan jag kom i komtakt med Fijitime; jag skulle ändra datum på lite flygbiljetter och gick till Air Pacifics kontor. Enligt lappen på dörren skulle de öppna klockan 1 så 10 över ett var jag där. Stängt. 20 över ett: Fortfarande stängt. Halv 2: Gissa... Kvart i 3 kom  det en tjej och öppnade och jag kunde reda ut mina biljetter. Tack för det.
Nästa steg var att kliva på båten till Suva; en ombordstigning som involverade grisklättring (ni vet, när man måste klättra över grisar. Händer lite varje dag.) och lite andra aktiviteter i samma stil. Båtresan skulle ta 12 timmar, 19 timmar senare var vi framme. Fiji time.
Hur som, efter 2 nätter i Suva (på grund av omständigheter som jag nästan inte kunde påverka var mina tvättkläder kvar i Savusavu och jag var tvungen att vänta en natt extra i Suva) åkte jag vidare mot Volivoli på huvudöns nordkust, en resa med lokalbuss som visade sig ganska intressant. När jag klev på bussen hade jag tre säten för mig själv, 2 timmar senare satt det en gammal gubbe och snarkade bredvid mig. Ytterligare en halvtimme senare satt jag ihopkrupen i en något obekväm köttbullsliknande ställning. Ovanpå ryggsäcken. Med min lilla ryggsäck i knät. Jaja, jag slapp ju ev. höns och grisar, så jag var nöjd. Bussens besättning bestod av gubbe nr. 1, gubbe nr 2 och gubbe nr. 3. Gubbe nr. 1 körde bussen med inbyggd AC (det saknades fönster), gubbe nr 2 var biljettansvarig och kollade min biljett 5 (!) gånger på hela bussresan. Med tanke på att jag var den enda vita på bussen kan man kanske tycka att han borde känna igen mig, men okej då. Sist men inte minst hade vi gubbe nr. 3 som stod och höll fast bussdörren hela vägen så den inte ramlade av bussen. Teamwork!
Väl framme i Volivoli checkade jag in i min suite (det var egentligen en sovsal med 8 bäddar men det var bara jag där så jag föredrar att kalla det suite) och sen blev det bokning av dyklektioner. Lektionerna skulle börja 8:30 Fiji time och vid 9:30 var vi igång. Efter 4 dar med fantastiskt dyk, havssöldpaddor inkluderat, var det dax att åka vidare mot Nadi (Nan-di). Första delen gick fint och jag bytte buss i Lautoka för att åka sista biten till Nadi. Det var kolsvart både i och utanför bussen och jag snackade med 2 snubbar som bjöd in mig till deras by som låg några timmar in i djungeln. Det är sånna gånger man önskar att man hade mer tid. Jaja, eventually kom jag fram till Nadi och där fanns.. Ingenting. Lite av en flashback från Berlin, jag stog nu på en öde busstation och  hade ingen aning om 1: vart jag var (visst, Nadi, men mera precis), 2: vart jag skulle, och 3: hur jag skulle ta mig dit. Dessutom var det söndag och det fanns inte en taxi i sikte; det enda som fanns var en minibuss där det satt en gubbe och rökte.
"Excuse me sir, but do you know to get to New Town Beach?"
"Nju Ton Bitch? Yaya, I can take you. 10$"
En snabb blick på gubben sa mig att han antagligen skulle ha problem med att brotta ner en mygga så jag hoppade in.
"Is it far to New Town Beach?"
"No, noh far, jus' a bit. More or less. Where are ju from?"
"Sweden is the place"
"Oh, Swissland. Far away. Too cold"
Och så vidare hela vägen ut till New Town Beach, underhållande.

Nästa stop var Mana Island, en timme utanför Nadi. När båten kom fram till Mana såg det ut som man tror/vill att Fiji ska se ut: Långa vita sandstränder och kokospalmer. Jag blev inkvarterad i ett 5-bäddsrum och fick överslafen i en vinglig våningssäng. Eftersom det saknades stege fick jag göra ett hopp (som vanligt lika gracil som en älgkalv) och tjejjen som låg och sov vaknade och trodde det var jordbävning. Mana var morsomt, hostelet jag bodde på arrangerade temakvällar varje kväll, en av kvällarna var det cross dressing, jag måste säga att jag var ganska snygg i kortkjol och uringat. Man kanske skulle börja jobba extra som transa?

Efter en natt på Beachcomber Island var det dax att åka tillbaka till Nadi en natt innan det blir Brisbane (det är typ nu btw), 11 dar Australien, 5 dar sydostasien och sen blir det hemresa.

Hörs!

Att segla en båt

Och så var det det här med bloggande då. Nu när jag inte är fast mitt ute på stilla havet (nu är jag i Nadi, Fiji. Här händer det ungefär lika mycket som vid 179 Ö, 23 S) har jag inte så jättemycket att skylla på, så här sitter jag och skriver för att dere inte ska klaga. Ibland är jag bra snäll va?
Just det, tillbaka till inlägget då. Tja, vi (vilka vi? Jag ffs..) kan ju börja med båtturen, en solig majdag kastade vi loss från Nelson, NZ, för att segla till Savusavu, Fiji. Imo låter Savusavu bättre än Nelson, speciellt efter nästan 2 månader i Nelson. (Det är sådana sidospår som gör inläggen så långa och djefliga att skriva. Sidospår igen.) Det hela började jättebra, dag ett hade vi god fart och delfiner simmande runt båten, dag 2 var det späckhuggarnas tur, det kunde bara bli sämre..
Det blev det också.
Dag 3 spelade vi in filmen Alvei: Sagan om sjösjukan, tätt följt av Alvei: Sagan om vindarna som blåste åt fel håll och Alvei: Sagam om regnet som aldrig upphörde; dag 4 kom stormen och istället för att åka mot nordost åkte vi sydväst, och det kan ju t.om. syrran (som jag vet inte läser den här smörjan, hon har nog fullt upp med någon ny popsångare. Sidospår igen.) kan ju räkna ut att om man vill åka mot nordost är det inte optimalt att åka sydväst. I den stilen höll vi på och det tog oss 13 dar att komma runt NZs norra udde. Kul jul.
För att fucka upp inläggets struktur (min svenskalärare skulle hata mig) ska jag berätta lite om besättningen. Jag har redan berättat om Daniel, den smaskande amerikanen (lugn, han kommer tillbaka) och Jay, belgaren som ser ut lite som JEsus och lite som en viking, men det fanns ju såklart fler. I salongen bodde förutom jag och DAniel en Kiwi, Locky. Vi var i samma vakt och han visade sig vara en morsom typ; att har hade värdens kiwiengelska gjorde inte det hela sämre. Som ett exempel, under en storm kunde han säga "Naw, no worries ay. Jeppjepp, she'll be alright ay. Yeah yeah, no worries mate ay". Så pratar man i Kiwiland. Nästa sak med Locky var att han avskydde bönor och linser i alla dess former; det ska tilläggas att vi åt bönjävlarna 6 dar i veckan.
Nästa personlighet i salongen var tysken Ulf. Han förtjänar ett eget inlägg, så speciell var han. Nu snackar vi om en kille som vid 42 års ålder "inte vet om det känns rätt att åka med på båten". Nästa grej var att killen för sitt liv inte kunde äta lök. En dag frågade jag varför och han svarade att han inte blev glad av att äta lök. Jag känner igen mig i det hela, själv blir jag jättedeprimerad och går i sjävlmordstankar när jag äter de där fröna ovanpå hamburgebröden ni vet. (sidspår: När man är på en båt går det inte att ha så mycket färska grönsaker; lök var nästan det enda vi hade). Just det, killen var en sorts semi-vegetarian som åt kött/fisk lite när han kände för det. Klagomuren javisst, men hold it, det kommer mer. Nu blev det ju så att killen blev sjösjuk och kunde ju tyvärr inte göra sina nattpass utan var tvungen att stanna i sängen hela natten. På
dagarna var han bättre (surprise?). Det dröjde inte länge förrän han började fråga Evan, kaptenen, om han kunde ringa efter en helikopter. Evan sa att sjösjuka inte var ett livshotande tillstånd, vilket ledde till att Ulf blev sur och övergick från att endast vara nattligt sjösjuk till att vara sjösjuk 24/7. Shit, jag kan skriva en hel roman (inte bok. Roman. Risken finns att tidigare nämnda svenskalärare läser. Sidspår igen.) JAja, vad kan man förvänta sig av en tysk som släpar med sig en symaskin (!) på båten.
Besättningen ja, i salongen bodde även Kim nr 1. Kin var från fransktalande Kanada och kallades såklart Kanuk (efter att tullen trodde hon var från Ryssland blev hon kallad Kanukski). Kanuk var sjuksköterska och hade fullt upp med att proppa i Ulf sjösjukepiller som inte hjälpte. Det roliga var att så fort någon inte kände sig helt frisk, och nu snackar jag allvarliga sjukdommar som huvudvärk, myggbett, sendrag och liknande dödliga sjukdommar, gick man till Kanuk och på fullaste allvar frågade hur många Paracetamol man skulle ta. När jag frågade om hon kunde hjälpa mig när jag hade brutit höger hårstrå hotade hon mig med böngryta till middag.
Längst fram på båden bodde de mer eller mindre normala (och inte lika morsomma) så jag skippar att berätta om dem. Däremot ska jag berätta om Daniel, resans snackis. Det hela började efter ungefär 2 veckor när jag ser hur Daniel leker med ett blixtlås; jag reagerade inte så mycket mer än att jag tyckte det hela var lite underligt.. Några dar senare hade han massor med underliga saker för sig, som att byta kläder 6-7 ggr per dag och vara allänt förvirrad och vi började fundera på vad fan han höll på med. Tillslut var helt psyco och kunde komma springande mitt i natten och fråga mig hur man som diplomat får folk att lita på en.. Tillslut kom det fram att killen var manodepressiv och hade börjat missköta sina tabletter.
Ajdå.
Jag kan ju säga såhär att det finns bättre ställen att råka ut för ett psyco än när på en båt och land är 19 dar bort. Iaf, Kanuk engagerade sig i Daniels olika psykoser; en gång ramlade han ihop på golvet och började sparka omkring sig, helt okontrollerbart. När vi efter 5 långa minuter fick kontakt med honom var det första han sa "I hate the zombie apocalypse". När han inte trodde att han var en zombie trodde han att han var Irländare/drake/Lord Voldemort/från rymden/självmordsbombare.
Killen hade allt möjligt fuffens för sig, från att offra saker till gudarna till att nästan hoppa över bord. However, det som fick oss att övergå till att se till så han inte hoppade i sjön till 24-timmarsvakt var när han en natt började rota i knivlådan, drog fram en kniv och sa till en tjej att han hade hittat kvnien som han ville bli dödad med. Nu var det fan inte roligt längre kan jag tala om.
Jaja, nog om Daniel; vi hade ju en del bra ögonblick åxå, som när båten blev träffad av en 7 metersvåg, något som skapade kaos i köket när all mat hamnade på golvet och Anton, en av svenskarna, bokstavigt talat flög genom hela köket, slog huvudet i taket och hamnade i diskbaljan. En annan höjdare var när vi hade valar som simmade 1 meter från båten eller den gången vi hade en famijl delfiner på besök. Slutsats: Det finns nog inga sötare djur än babydelfiner.
Hur som, 38 dar senare kom vi fram till Savusavu, platsen där världens godaste öl finns. Hur jag tog mig från Savusavu till Nadi får ni veta i nästa inlägg; risken finns att det är ganska underhållande. Estimated Time of Update: Om några timmar. Med reservation för ändringar.

Äventyr i stort och smått

I väntan på bättre tider (och vindar) bestämde vi (jag, Daniel, Johan, Anton och Megan) att vi skulle hitta på något äventyrligt. VAd gör man som är äventyrligt undrar ev. läsare? Jo, man liftar till Takaka, en by 2 timmar från Nelson. För att göra det lite mera spännande delade vi upp oss i 2 lag; Jag och Dan i superlaget och Johan, Anton och Megan i.. ja, vad ska man kalla det, det andra laget. Först till Takaka wins och bjuder på öl, lite Amazing Race över det hela. JAg och Dan började 3 timmar före de andra för de skulle köpa ett tält först (ni fattar vad seriöst det här var) och med humöret på topp gick vi ut till stora vägen och började vifta med tummen (som de alltid gör i filmer..) och väntade. Hur svårt kan det vara lixom? Efter 2 timmars viftande och väntande bestämde vi oss för att ta matpaus på KFC och lägga om taktiken. Vi tänkte att om vi började gå mot Richmond, nästa by 15 km längre bort, så kanske det skulle gå lättare, så vi gick längs vägen med tummen uppe och hoppades. 4 timmar senare hade vi fortfarande inte blivit upplockade och vi hade nu gått hela vägen till Richmond. McDonald's och nytt taktiksnack. Dan tyckte att om vi gick lite till på väg mot Takaka så skulle nog turen vända. Själv tyckte jag att 4 timmars tumviftande räckte för mig,dessutom började det bli mörkt och jävligt. Vi kollade upp hostels i Richmond men det fanns inga (!) så det var antingen att fortsätta med liftandet eller ta bussen hem till Nelson igen. Dan var på jakt efter äventyr så han fick låna min telefon (94 cent i saldo) och gick vidare mot nya äventyr medan jag letade rätt på närmsta busskur och tog sista bussen hem till Nelson. 4 dollar och 15 minuter senare var jag hemma.
Så varför funkade inte liftningen? Jag har en teori; jag tror att ganska många drar sig för att plocka upp 2 killar  på nästan 2 meter, speciellt när en har en stor westernhatt, en sprängfylld ryggsäck och med en enorm sovsäck hängandes i ett rep under. De andra 50 % av superlaget gjorde knappast saken bättre. Jagmenar, jag skulle inte plocka upp en liftare som ser ut som om han ska spränga sig själv (och allt i sin omgivning). Vad har araben i ryggsäcken lixom?

Hur gick det för det andra laget då? Trots att de startade 3 timmar efter oss ringde de oss när vi satt på McDonald's och frågade var vi var. De var i Takaka....

Vem kan segla förutan vind?

JAja, då sitter man här igen då. JAg syfter inte på bloggen utan på Zumo's, ett internettcafe i Nelson. Första gången jag kom hit frågade tjejen i kassan om jag ville ha ett medlemskort och få var 6:e kaffe gratis. Näe sa jag, jag åker från Nelson imorrn. Det var nu tre veckor sedan och by now känner de igen mig och har kaffet klart redan innan jag hunnit komma inanför dörren.

Anledningen till att vi inte har kommit härifrån stavas vind, or lack of the same. Antingen så blåser det inte alls eller så blåser det från fel håll. IMorse sa kapten Evan att han var satans less på att sitta och uggla i Nelson (mellan raderna iaf..) och att han nu överväger att gå för motor tills vindarna vänder. DEt kommer inte gå fort och motorn är fan inte tyst, men bara vi kommer härifrån så skiter jag i det.

Så, i väntan på bättre tider tänkte jag berätta om en vanlig morgon på the schooner Alvei. Vid halv 8 ropar Evan "It's seven thirty! Breakfast is on!" och jag hoppar (läs: kryper) ut ur min säng in vidare in i köket (the Galley). Som vanligt sitter Jay, en belgare som ser ut litegranna som Jesus, i ett hörn och dricker kaffe. Ungefär när jag har börjat rosta mina 2 brödskivor kommer Kanook in i the galley. Så sitter vi tre där och dricker kaffe och väntar på resten av besättningen som droppar in med jämna mellanrum fram till 8.10 när Daniel, en småfet amerikansk nörd entrar scenen. Daniel har ett speciellt sätt att äta frukost på; mjölk och kornflakes med ungefär 300 gram socker i röd plastskål (alltid samma skål). Det jävliga är ätt människan äter med tesked, dessutom sörplar han något otroligt, det låter som en blandning mellan Emil i Lönneberga och när man matar grisarna härhemma. Om han åt minstånde kunde äta med matsked så det blev mindre antal sörplingar, men nejdå. Frammåt 8.20, när Daniel har sörplat klart, går Evan igenom dagens uppgifter, vem som ska måla vad, vem som ska tjära in repstegarna, vem som ska montera vad osv. Den senaste veckan har morgonmötet gått ganska fort, Evan säger "No, I still don't know when we are leaving, we'll leave as soon as we can". Blä.

En annan sak som vi på Alvei har börjat med (eller slutat med, hur man nu ser det) är rakning. Den maskulina delen av besättningen ska inte raka sig förrän vi kommer till Fiji. Detta får olika (mer eller mindre humoristiska) resultat; Jay ser ut lite som Jesus, Daniel har bockskägg och jag själv ser ut som Bin Ladens kusin, ganska kul när folk frågar varifrån jag är (före skägget var det aldrig någon som frågade, haha) och jag svarar Sweden. Blandade reaktioner kan jag säga. Det bör tilläggas att jag kallas Saif av besättningen och varje morgon är det "Salam Aleykum" som gäller, inte good morning. Det här med Saif och Salam Aleykum gav  mig en ide, tänk om jag skulle låtsas att jag var arab nästa gång någon frågade varifrån jag var? Det dröjde inte länge förrän jag fick tillfälle att prova, en kväll när hela besättningen var på väg hem från krogen kommer det fram en tjej och vill ge oss VIP-kort till stans strippklubb:

Strippklubbstjej: "Where are you guys going? Here take this!"

*ger mig VIP-kortet*

Jag: "Oh, thanks a lot, but you see, I can't go to such a place. You see, my religion is very strict about that"

"Oh! So you are Mormon?"

"No, you see, I'm actually a Muslim"

Nu tog hon ett steg tillbaka medan resten av the crew gjorde sitt bästa för att hålla sig för skratt

"So, as a Muslim, where are you from?"

"Well, you see, I'm from Lebanon but usually I, how do you say, operate in the States. I'm just here to get my flight certificate, you see, they are very strict about Muslims taking flying lessons in the States but here in NZ it is way easier"

Nu såg hon ganska orolig ut kan jag tillägga..

"Aha, okey, I.. eh.. wish you the best of luck with your flying then"

"Thanks, I might need it!"

Nädu Line, det får räcka..

Sweet as bro!

Sitter har vid jordens ände (bokstavligt talat) och.. ja, vad gör jag egentligen? Chattade med syrran for någon timme sedan,
och nar hon fragade vad jag gör om dagarna fick jag tänka till riktigt rejält. De mesta tiden gar till att se sig omkring och
planera nästa steg. Eller planera och planera, jag planerar ju inte så mycket. Har ett busspass med Kiwi Experience, när jag
kopte det trodde jag att det skulle vara nagorlunda lika som i beskrivingen; hop-on, hop-off busspass i hela nya zealand, giltigt i ett år,
populart bland backpackers och dessutom med garanterat boende på vissa platser. billigt skulle det vara åxå. Nu verkar det som att
Kiwi Experience bommade att tala om att det innebär att man sitter inklämd i en trång buss med 52 mer eller mindre helalkoliserade engelsmän
(populart bland backpackers syftade på dessa filurer). Engelsmännen slutar aldrig att förvåna mig, de är precis som robotar på rundresa.
Allt de gör är att sova på bussen om dagarna (att världens finaste natur rullar förbi utanför fönstret är nog det minsta de tänker på. Hallå, de sover ju!)
Det dar med det garanterade boendet är nästa sak som robotarna har annamat. Under bussfärden skickar chaffören ut listor där man
får kryssa i på vilket hostel man vill bo. Skriver man C på listan kan man hamna var fan som hellst, B är oftast Nomad Backpackers eller YHA
och A är BASE backpackers. Eftersom många av robotarna gillar fotboll så vet de en sak, och det ar att i B- eller C-laget vill man
inte spela, A-laget är det som gäller. Därför hamnar robotarna på BASE (9/10 icke-robotar anser att BASE=digerdöden, kolera, förkylning
och nageltrång samtidigt), något som gör att BASE-hostelen förvandlas till något som bäst kan liknas vid rockkonserter. visst,
att festa kan säkert vara kul, men när folk bygger fabriker i korridoren, smäller i dörrar och skriker/super/spelar hög musik
fram till 4 på morgonen VARJE NATT så lessnar man efter ett tag. 3 nätter på Base i Brisbane räckte för mig kan jag ju säga, sen sov jag på
flygplatsen. Så, vad ville jag säga med den här utläggningen angående robotarna? Jo, det mesta av dagarna går till att planera sin rutt så
man slipper så många engelsmän som möjligt.

Having that said så måste jat tillägga att alla engelsmän såklart inte är kompletta idioter, en del är bara lite dumma i huvudet.
Som Simon tex, han var en mycket speciell människa. Han körde stenhård budget och snålade på allt, framförallt mat. Simons matsedel
kunde se ut såhär: Frukost: Njä, jag äter lunch istället. Lunch: Chips och ett glas vatten. Middag: en halv sockerkaka eller några muffins.
Lustig kille.

Ja, hur blire då om man gör sitt yttersta för att komma undan den här sortens pajaser? Jo, risken är stor att man hamnar i Lake Tekapu, iofs.
ett jävligt fint ställe (utan robotar, Kiwi Experience kan inte garantera boende här så de åker vidare), men det finns inte så mycket att göra.
i går kväll tänkte jag gå till observatoriet och se på stjärnorna (Lake Tekapu anses vara NZs bästa ställe för stjärnskådning) men det blev inget
med det var mulet så det blev inget av med det. Bättre lycka ikväll hoppas jag, det här blir min sista natt här innan jag drar vidare till Nelson
för att kliva på en båt (heter det mönstra på någon??) med destination Fiji. 4 veckor ute på havet kan vara morsomt, misstänker att jag aldrig
kommer vilja se en båt efter det. Hard life.

Nä, nu ska jag ta mig runt internetspärren på datorerna så jag kan posta det här, hade fint!
Eric


PS. Fick nyss ett sms av en holländare som åker med KIwi Experience, lika som jag: "Be glad you are not on the Kiwibus anymore, today is really shit,
especially the driver. Damn, where is that fucking hostel? argh"

Detta har hänt

Hallå!

Ny månad, nytt blogginlägg. Ganska standard när det kommer till Erscandtheworld antar jag. Jag har nu letat mig vidare från Cessnock vidare uppåt längs östkusten, lessnat på Australien och bytt land. Kort sammanfattning:


Port Macquaire: Här händer det inte så mycket. Ska jag vara ärlig händer det ingenting alls. Långa stränder är nog allt, extremt tråkigt, 2 dar är mer än tillräckligt.

Största sevärdhet: Koalasjukhuset



Coffs Harbour: Här händer det om möjligt ännu mindre än i Port. JAg hamnade på ett hostel som iofs låg 3 meter från stranden men långt från all annan typ av civilisation. Kände mig ganska hemma på något vis.

Största sevärdhet: The Big Banana, en stor banan som finns ute vid Pacific Highway. Fattar ni hur kul man hade här eller? ;P



Spot X: Ett litet ställe där det går ut på att surfa. När jag kom dit och jag fick reda på att skulle bo i ett tält tänkte jag att va fan, inte igen. Förra tältet jag bodde i var lika vattentätt som ett såll och jag såg framför mig en favorit i repris. Nu blev det inte så, jag blev inkvarterad i en Tipi där det fanns madrasser på golvet och var riktigt högt i tak och jag tänkte att det kanske kunde bli riktigt bra alltihopa. Hur bra det var blev jag medveten om när jag skulle lägga mig; att ligga i ett tält coh lyssna på syrsorna som spelade utanför ackompanjerade av Stilla Havets vågor är tamigfan oslagbart.

Största sevärdhet: Eh... Telefonautomaten?



Yamba: Marginellt större än Spot X, här händer det inte så mycket heller. 16 (!) stränder i stan men bara ett hostel, världens najjsaste YHA. Stället ägdes av en familj som bodde på stället och det dröjde 3 sekunder innan man blev en i gänget. Höjdaren i Yamba var helt klart Shayne's (ägaren) 10 bucks tour. Enkelt, för 10 luftpengar (de försvinner så lätt..) fick man följa med på tur i och runt stan. Kalasbra tänkte jag, jag har ju 10 dollar, så iväg på tur blev det. Vi tryckte in oss i en minibuss and off we go, vi fick se finfina stränder och Shayne berättade om stan. Sen sa han att vi skulle iväg och hoppa från klippor åxå, jojävlar du din lilla tomte tänkte jag, inte en suck i helvete att jag hoppar från klippor. När han sa att "det lilla hoppet var 20-22 meter" var jag övertygad om att det var en dåre jag råkat ut för. På väg ner till klipporna hittade han ett hål i marken där han sa att nog fanns en orm. Lyckad tur för mig, det finns 2 saker jag inte tål: Höjder och ormjävlar. "We'll c if the snake is there when we get back". Nädu gosse, här ska det fan inte ses på någon orm. Hade han sagt 3 krokodiler med vingar hade jag gillat det, men inte orm.
Väl framme vid klipporna visade det sig att han hade lurat oss och jag som hade räknat med att hoppa från något som liknade Empire State Building hoppade faktiskt från klipporna. Grymt kul!
Ormen då. Det var ju åxå fejk, men när snubben kastade en gummiorm på mig blev jag lite orolig. JAgmenar, jag trodde ju den var riktig ;P

Byron Bay och Surfers Paradise:
Ja vafan hände här? Det var länge sedan.. I Byron var det full rulle och jag blev introducerad till begreppet Vanfest. Vanfest funkar såhär: Ett gäng Chilenare låser upp sin campervan, spelar chilensk musik (Reggeaton såklart!) och plockar fram Goon*-dunkarna. Helt plötsligt kommer det folk från alla håll (alla med en varsin dunk goon*..) och det festas på parkerinen utanför hostelet.
Surfers då? Tja, en större stad med ett fränt namn, lång strand och 1000 nattklubbar. typ.

Efter det kom jag till Brisbane, eller Brissieblä som jag kallar det. Tänk er, kära läsare, att någon idiot skulle bygga en storstad på en superhipp plats, typ Simeå, Jorm eller Jojkeåh. Sen flyttar 3,5 miljoner om möjligt ännu större idioter in i staden och sen kallar man platsen för Brisbane. Så illa är det, det finns inget i stan. Ingen strand, inga sevärdheter, tror knappt det finns en Donken där. Tom. flygplatsen är skit, man sover inte gott i deras soffor.

Efter Brissie flög jag till Nya Zealand, som vanligt helt planlöst, satt mig på en buss till något som heter Kaikura och hoppades på det bästa. Fy fan vilken bussresa, naturen utanför fönstret var det finaste jag sett. Jag hade bara sovit 2 timmar på natten (hårda soffor på flygplatsen i Brissie) och tänkte sova lite på bussen, men icke. Det är lite svårt att sova och titta ut genom fönstret samtidigt; höga berg, djupa dalar och där man minst väntade det, stilla havet. Man har det illa.

Nu sitter jag i Nelson och räknar ut vad jag ska hitta på de närmsta dagarna. Abel Tasman NP ligger bra till, får wat som händs.

*Goon är det enda som backpackers i Australien har råd att dricka. Det är Bag-in-box-vin som knappt kostar något, 5 liter för 70 svenska kronor. Smakar gott? Ungefär som att slicka på havsbotten. På undersidan av dunken står det "Produced with aid of milk, nut, egg and fish produkts. Traces may remain. Sugar added". Önskar det bara var socker..

Hade!

Update!

Jaja, jag vet. Det var ett tag sedan jag drog från Sydney.. Dessutom var det ett tag sedan jag skrev, så nu blire ett rejält inlägg. Har tom. bokat dubbel internettid på biblioteket, så nu blire!

Det började med att jag blev less på Sydney så jag packade ryggräcken och drog vidare norrut till Newcastle. När jag klev av bussen efter den tre timmar långa resan var min första tanke vart fan har jag hamnat. Där jag blev avsläppt fanns i praktiken ingenting, jag som var van vid Sydney och dess myller av människor och så kommer jag hit där det knappt finns en käft. Enligt Lonely Planet: "Hunter Street... is the city's major shopping street". Prästgatan i Östersund en tisdag före löning framstår som Bangkok i jämförelse.
Min första uppgift var att hitta ett ställe med WIFI, måste ju finnas på McDonald's (Mackers som det kallas här nere) men inte ens det fanns det. McDonald's som brukar vara det första som etablerar sig, som ogräs i blomsterrabatten lixxom, men näe då. Nästa steg, hitta hotellet. Jag gick fram och tillbaka på "the main shopping street" och letade efter rätt sidogata. Jag hittade sidogatan men inte hotellet, det fanns lixom inte. Det tog en kvart innan jag upptäckte att jag hade vänt kartan upp och ner. Om man bortser från det
så måste jag såga att resan gick fint, att bära ryggsäcken efter att jag brände axlarna på Bondi dagen innan jag åkte var kanske ingen höjadre. Är ganska säker på att jag inte kommer att göra samma misstag igen, känner jag mig själv blir det nya misstag istället.
Sen blev det roomwaiting [firefox ger flera förslag: aromatisering, tingsrättsdom och armfoting. Vad är en armfoting??] Roomwaiting är när man sitter och väntar på att få sitt rum, ryggsäcken på ryggen (tungt) och fötter som kokar bort i skorna. Roomwaiting är en stor del av Backpackandet, den som har roomwaitat mest när han dör vinner.

Såhär med facit i hand måste jag säga att Newcastle var ett djefla trevligt ställe. Jag bodde 5 minuter från den här stranden:

Sen fanns det en strand till, men den låg långt bort. typ 10 minuter.

I Newcastle surfar folk före, efter eller istället för arbetet, så jag tänkte att jag ska ju inte vara sämre. Med hyrd surfbräda under armen och en hur-svårt-kan-det-vara-inställning letade jag upp stranden och gjorde som proffsen. Nästan iaf. Det fanns bilder på mina drunkningsförsök, men eftersom någon tyckte sig behöva min kamera, telefon och klocka så blire inga bilder.

Efter en vecka fick jag nys om ett vindruvsjobb i Cessnock, 2 timmar från Newcastle. Varför inte tänkte jag och packade väskan. Jag kom fram till Cessnock vid 7-tiden på kvällen, då var det 45 grader i skuggan.. Efter en halvtimme kom min chef och hämtade upp mig och skjutsade mig till campingen där jag skulle bo. Campingen undrade jag? Jag började ana att något inte var riktigt som jag hade tänkt mig. Väl framme vid campen frågade de om jag ville ha ström vid min tältplats. TÄLTPLATS?? Jag hade väl för helvete inget tält.. Att jag var tvungen att ha eget tält var en liten detalj som min chef hade glömt att berätta. Så vad göra? Jag hittade ett fint träd där jag spände upp det där myggnätet som morsan tyckte var onödigt att ha med sig, la ut min handduk under och kröp till kojs. Klockan 03:45 ringde klockan, det var dax att plocka druvor, avancerat jobb (1.klipp av druvklasen. 2. Lägg klasen i din hink. Upprepa tills hinken är full). Första veckan jobbade vi fram till 12, sen steg temperaturen över 42, plockandet avbröts och det var dax att åka hem till flyktinglägret. 90% tyskar, 5% fransmän, 4 % italienare och 1% rest; en norsk, en från Wales, en belgare, 2 finnar och jag. Welcome to the United Nations.

Nu har vi inte jobbat på 4 dar pga. regn, jag ser verkligen fram emot att komma ut på fältet igen imorn. Det är ungefär 10 dagar kvar på säsongen så efter det vet jag inte vad det blir, det kan bli att jag åker och plockar tomater istället. Vi får se hur det blir.

Nu ska jag tillbaka till flyktinglägret,
Hade!